Acceptera Depression
Att jag är lite nere ibland, deprimerad, det är ingen nyhet. Det vet alla. Känns det som. Det är ialla fall inget jag döljer, och så har det vart i många, många år. I yngre dagar, var det mer som en krash än ett fall, när ångetsten kom. Idag är det mer som ett slag i magen, för jag vill inte lägga mig på marken.
Det är inte att jag har ett sämre liv än någon annan. Det är bara så, att det finns där, kommer alltid finnas där. Och jag förnekar inte. Jag döljer inte. Och jag har lärt mig att inte skämmas. För varför skulle jag? Jag är inte sämre än någon annan för att det svartnar för mig ibland.
Vilken sorgens dag, när jag blev stämplad, diagnoserad, dömd, fel-medicinerad, missuppfattad.
Men vilken dag, när jag acceptera, förstod, insåg, tala om, visade. Kärlek, skratta, le.
Varför är det fortfarande så, hysch hysch.
Oj, nu sa hon så. Vad jobbigt det blev nu.. hur mår hon egentligen?
Jag mår som alla andra, bara lite mer..
Träffade en gammal psykolog.
*Nemen hej!! Va du ser ut att må bra!."
"Ja, jag mår jätte bra just idag! Och för det allra allra mesta."
"Ja, men va skönt och slippa.. ja, mediciner och så."
"Ah, fast nu har jag ju mina anti fortfarnade."
Blicken.. blicken.. ja här står de inte bra till..
Jag fortsätter.
"Jag har en grundande depression, den känns naturlig nu. Jag accepterar att den alltid kommer finnas där. Det är inget jag skämns över...
"Nej, nej, de förstår jag..."
Tillåt mig tvivla.
Alla dessa psykologer. Nickar ler. Näsdukar på bordet när man kommer in i rummen.
Jag såg på dom varje gång och blir så arg.
Som att säga.. Ja, nu ska vi grina lite. Vilket jag aldrig gjorde. I ren protest.
Det allra värsta va ändå praktikanterna. Där satt dom, unga, lyckliga, oerfarna. Psykologen babblar upp hela min livshistoria för praktikanten, som att jag inte ens är där.. Som jag inte genomlevt det.
Jag vill aldrig aldrig jobba som psykolog. Men det behövs bra psykologer. Gärna med erfarenhet. Så dom inte sitter där blåögda och pålästa om saker som inte stämmer in med verkligheten.
Jag vet inte varför jag skriver om detta just nu.. fick ett infall att jag ville säga något om det.
Och att ni som läser som är nere, förstå att det är okej.
Okej, att gråta. Okej, att söka hjälp. Okej, att prata.!
Kommentarer
Trackback
