Att tro, utan att glömma att leva
Ibland är människan bra skum. Om man hör något, som man tycker verkar vettigt, så tror människan överlag alltid på de. Den har ju aldrig hört något annat. Ett kraftigt exempel är människor som kommer från ett hem med en stark tro. (Men de behöver absolut inte vara just de, det kan vara både en djup tanke eller något jätte enkelt) När den senare i livet hör något annat, så har man väldigt svårt att tro det. Människan söker hela tiden bekräftelse på att de man tror är sant. Jobbar för att motbevisa annat. Jag har verkligen jobbat på det där. Jag vill inte vara så enkelspårig. Åka på samma bana. Man måste lära sig att lyssna. Även på de man inte alls håller med om. Inte jobba på svar på tal inne i huvudet. Utan verkligen lyssna, och försöka förstå precis hur den andra tänker. Man måste inte hålla med. Men ta emot tanken med öppna armar, håll om den en stund, och släpp de, men sluta inte lära dig.När folk frågar vad jag tror på. Så säger jag oftast, ingenting. Mest för att de är jobbigt att förklara. Men oxå för att människor har svårt att ta de samtalet om man tror på helt olika saker. Ändå vill jag alltid lyssna på vad andra tror. Hur knäppt de än låter. För alltid är de olika sätt att se på saker, och det är alltid intressant. Nu kommer det. Jag tror inte på himmel och helvetet.Jag tror inte att min själ kommer vandra runt här i livet när jag är död.Jag tror inte på att min själ vandrar vidare till någon annan, eller annat beroende på hur jag har bettet mig i detta liv. Jag tror på att de som alltid funnits alltid kommer att finnas. Vi och allt runt omkring oss är stjärnstoft. Atomer. Det lärde vi oss redan i skolan. När man eldar en träbit, så försvinner ju inte den. Atomerna hittar ju bara nya kompisar och blir till något annat. Aska, kol, väte osv Precis som jag, när jag dör, mina atomer, mina celler, det som gör att jag kan tänka, känna, leva. Det kommer aldrig försvinna. Rent logiskt sätt. Och om hundra, tusen eller miljoner år så kanske alla lyckas hitta varandra. Men tiden har ju inte jag ont av. Jag är ju inte medveten om den. Jag kan ingå i allt. Jag kan vara delar av en fågel, en fisk. Tekniskt sätt kan vi faktiskt bestå av gamla själar. Ja, flera stycken till och med Även om den här tron inte alltid ger mig ro i kroppen. Så är de den ändå det enda min hjärna har lyckats tro på. Alltså vetenskap, med lite filosofi. Ja, nu blev de mycket. Kanske inte alla orkar läsa allt. Men det skiter jag i. För jag vill skriva av mig och dessutom kanske jag läser detta om 40 år och kommit fram till något annat. För jag kör fortfarande inte på samma bana. Jag tror med öppet sinne. Och ni får gärna kommentera, både negativt och positivt.
Kommentarer
Trackback
